SikaMikaNico

Jag blev tyst ett tag. Tröttnade på att behöva dela med mig av vad som pågår i mitt liv. Men nu är jag tillbaka, och sanningen är att jag faktiskt har saknat det. Även ifall det inte är många som läser vad jag har att säga känns det ändå bra att få lätta på hjärtat på en offentlig plats. Att blogga är ungefär samma sak som att gå upp på en scen i en pub eller i ett shopping center och börja prata om sitt liv, sina åsikter, sina upplevelser. Vissa väljer att lyssna och vissa går vidare i hopp om att någon annan mer intressant kanske ska hoppa upp på en annan scen.

Petit Taxi. That's the name of the taxis they have here in Morocco. Old-fashioned cars covered in a very nice light green, with room for no more than 3 passengers. You hail them down, and for a nanosecond it kind of feels like you're in New York, except we have palmtrees towering over us instead of a bunch of hundred story buildings. Quiet nights brings peace to my soul and everywhere I look there's a satellite dish ponting up towards the white sky. It's funny, just last week I was sat in a nice little chinese restaurant in Willesden eating King Prawn fried rice and watching Lady Gaga on MTV. Now I'm spending nights sat on roofs with magnificent views eating sesame seeds and having 3 hour conversations about everything and anything. Isn't life funny that way, always changing and evolving into something different, while you change and evolve into something more. Our lives are full of interesting experiences, confusing situations and wonderful moments that catches us by surprise and alters our perpectives on things as well as our minds. Today I could have someone begging me for mercy only to wake up one day and be the one begging for it. Life's constantly changing and taking people for granted, dismissing a phonecall from a loved one or turning your back on those who need it the most can have an effect on your life bigger than anything you could ever imagine. Forever thank those who gave you their hand, if not with the word of mouth with the gift of friendship.

For every down there has to be an up, I'm currently going through a phase that could be considered a down. I'm still happy and smiling but my situation isn't quite as good as it should be. I take every day as it comes and I try to go to sleep every night without any bad thoughts, this helps me through life and it gives me that extra push I so desperately need when things aren't going my way.

Speaking, something that should come naturally to the majority of the human society. Sadly, for some of us it doesn't. Speaking, an instant way of expressing yourself to others. But be careful because the stares, glares and puzzled faces that could follow the silence after you've told everyone about something you thought about that morning puts a scar in your soul. People will stare at you whilst a heavy silence creeps into the room and you'll sit there hurt, confused and even more insecure. Another wall is built between you and the rest of the world and you'll probably become even more quiet. At least that's what I thought would happen. But as the years go by you learn, you become wiser and you start noticing things about yourself and other people that you never thought about before. I'm a quiet person and the reason for that is fear. I'm afraid people might think I'm a weirdo because of the things I say. But something that I've come to realize with time is that I spend so much time worrying about what other people think about me that by the time I'm finished thinking about what to say everyone'll just think I'm a weirdo anyway. Why? Because I'm always quiet.

Chillouts, outsiders, freaks of nature and neverending parties. That's what my life has come to and I have to say that I'm really enjoying it. It's what I came to London for and it's also what's keeping me from going back to Sweden. Home is here now and even though I love Sweden I find the thought of living there very depressing.

Now, don't get me wrong. There's not a day that goes by without me thinking how wonderful it would be if I was closer to my family and friends.  Sadly, love isn't always enough..

The emptiness I would see in peoples eyes on their way to work, the silence that would surround me in the streets on a friday night or the feeling of everyone waiting for something but no one being able to tell you what it is. I couldn't take any of it so I left and came here. To a place where there's life in people's eyes no matter where you are or what time it is. Where there's a free seat on every table and a happy face in every pub, if you look hard enough. I came here to grow, love and learn to love myself. And even though it's been a hell of a struggle I don't regret any of it.. not even the mistakes I've made. I see it as part of life, and growing as a person. But I also try to learn from it, because I know that everything happens for a reason.

It's not who you love that matters, it's how.

\/\/hat i$ life?

I$ it the choice$ \/\/e make.

I$ it the moment$ \/\/here everything i$ a blur and \/\/e fall?

I$ it love?

Another problem \/\/ith my fucking computer.. The letter you put before oulmate - Mi$$ing

The letter you put before anagundo - Mi$$ing \/\/

It'$ like $omeone i$ $lo\/\/ly trying to take our computer a\/\/ay. I$ thi$ a puni$hment of $ome $ort or $hould i ju$t go on \/\/ith my life thinking

$hit Happen$.

My life feel$ like it'$ on a hold up.. you kno\/\/ the feeling you get \/\/hen you're \/\/aiting for $omething?

I have that feeling all the time.

As of now I'm officially a blogger again, it's been a while and I don't know if I still have the magic juice it takes to put words together and form a sentence that is interesting enough for people to read. Since my last entry I have come to a very important conclusion regarding life.. I've actually come to a number of conclusions but this one seems like it's the only one that's appropriate enough to be mentioned here. After all, my mother could happen to stumble upon my blog and I don't think I'm ready for that phone call just yet.

My conclusion is..

It never happens as you imagined it.

Attraktionen är borta...

Varför är jag så dålig på att blogga ? Svaret är att jag faktiskt inte vet.

Ett tag trodde jag att jag bara bloggade när jag var glad men det verkar inte vara fallet eftersom jag har varit glad de senaste 4 veckorna.. Det beror nog bara på lathet.

Ok så eftersom jag är ganska paranoid av mig när det kommer till att dela med sig av sitt liv på internet så skriver jag så att bara mina närmaste vet vad jag pratar om.

Jag hade ett problem för ett tag sen, ett problem angående min arbetsledare. Han får gå under namnet "B". I Sverige konsulterade jag mina vänner. Alla sa "Nej Debbie, tänk på karma. Goes around comes around.. tänk om du var på andra sidan". Jag lyssnade, tog till mig deras ord, tänkte på det dom sa och tog mitt beslut. Nu 6 veckor senare så är jag ledsen och säga att deras ord inte var riktigt starka nog för att få mig i rätt riktning.. Jag vet att det jag gör är fel och att jag hade hatat någon som gjorde så här mot mig men jag vill mer än vad jag inte vill. Och attraktionen är för stark.

Hur kommer det sig att jag är mer uttråkad nu än vad jag var när min kära dator var inlämnad på lagning ?

Hur kommer det sig att jag alltid drömmer om att komma längre bort ?

Hur kommer det sig att man alltid vill ha vad man inte kan få ?

Hur kommer det sig ?

Jag har huvudvärk.

Hade det hela dagen igår och har haft det hela dagen idag.

Fortsätter det så här i några dagar till måste jag nog kolla upp det.

Har nog aldrig haft så här ont i huvudet förut.

Börjar bli lite orolig.

Stress.

Då var semestern över.. skönt att vara tillbaka i L men lite ensamt.. har varit zusammen med mina nära och kära i 2 semanas nu så det känns lite noioso. Jag är alltid väldigt déprimé efter Hejdå men istället för att börja gråta så grinar jag som en mes.

NÖJD?

BTW träffade Chanel för första gången.. världens sötaste hund.. och hon är vit! Men jag fick inte säga adjö..

Jag är i Sverige.

Det är slask ute.

Nyårsafton väntar runt hörnet.

Jag är utmattad.

Igår var en av de roligaste dagarna på hela detta året!! Jag och Hanna gick på en personalfest för Pret! Vi visste inte om Hanna skulle komma in eller inte, men det gjorde hon ! Sen rullade det på..

Jättestor lokal med 2 våningar

Kinesiskt Tema

Gratis Sprit ( Hallå eller!!)

Gratis Mat

Liveband

Och Jätte Mycket Folk

När det finns gratis sprit och man är på ett ställe med alla man jobbar med så är det bara en tidsfråga innan allting börjar spåra ur...

Så länge som jag har tjatat om B.. B hit B dit och nu fick jag han MUAHAHA !! Igår hade jag honom lindad runt mitt finger och det var otroligt tillfredställande.. Om det inte hade varit för att Hanna började blöda så vet jag inte vad som hade hänt..


Vad som oroar mig nu är hur morgondagen kommer att se ut. Skammen följer mig var jag än går och att han faktiskt är min arbetsledare gör det bara ännu värre!! Hjälp!