Thank You
Jag blev tyst ett tag. Tröttnade på att behöva dela med mig av vad som pågår i mitt liv. Men nu är jag tillbaka, och sanningen är att jag faktiskt har saknat det. Även ifall det inte är många som läser vad jag har att säga känns det ändå bra att få lätta på hjärtat på en offentlig plats. Att blogga är ungefär samma sak som att gå upp på en scen i en pub eller i ett shopping center och börja prata om sitt liv, sina åsikter, sina upplevelser. Vissa väljer att lyssna och vissa går vidare i hopp om att någon annan mer intressant kanske ska hoppa upp på en annan scen.
Mycket har hänt sen jag bloggade sist och om jag kollar tillbaka på hur mitt liv såg ut för 1 år sedan känner jag mig mycket tacksam för vad som har hänt det senaste året.
Jag kom hit 2009 och året efter det blev jag nära "vän" med en människa som kom att bli medelpunkten i mitt liv. Han var min källa för allt roligt som skedde i mitt liv och vi röjde Londons gator höga på allting som vi kunde komma över (förutom heroin). Han introducerade mig till klubblivet och tillsammans åkte vi till bordeller där hans personliga chaufför köpte små påsar fulla med vitt pulver. vi sprang på toaletter och knarkade tills vi knappt visste var vi var och dansade tills blåsorna på fötterna började blöda. Ketamin var "the drug of choice" och med en påse undangömd i behån var kvällen och staden min. Men det var inte bara på helgerna som drogerna kontrollerade mitt liv. På vardagarna var marijuana det första jag tänkte på när jag kom hem från en lång dag på jobbet. Inget annat var viktigt och jag kunde inte riktigt slappna av förrän jag hade rullat mig en tjockis, satt mig vid fönstret, tänt på den bara för att några sekunder senare däcka på sängen. Livet var en berg -och dalbana som jag inte ville hoppa av än på ett tag. Fortsättning följer...
I Count My Blessings.
